Denna text publicerades ursprungligen som krönika i ETC Örebro.
Här om dagen kom Malin, en av mina elever, till mig full av tvivel och oro. Vi satt vid mitt gyttriga skrivbord.
-Jag ville bli konstnär för att få vara fri, sa hon. Nu känner jag mej bara låst.
Hon undrade om det egentligen var meningsfullt för henne att gå på konstskola. Hon menade att chanserna för henne att i framtiden kunna arbeta med konst och leva på det, var obefintliga. Det hade hon fått höra av många omkring sig och så kände hon nu själv. Hon var förtvivlad. Tänk om två år på konstskola bara var ett kostsamt sidospår som inte skulle leda någonstans. Vi pratade.
Tyvärr var situationen inte helt ovanlig. Nästan alla konstskoleelever har valt sin väg i livet i stark motvind. Ofta har de fått höra från sina föräldrar, vänner och studievägledare att de är idioter som satsar på något sådant här. Också i kulturdebatten och i konstlivet sägs ofta att det är dumt att utbilda fler konstnärer. Det innebär att eleverna är mycket härdade. De har redan tagit avgörande strider och gjort viktiga beslut. De är högt motiverade. Modiga. Ändå är det vanligt att de själva har en pessimistisk syn på sin framtid. Det är kanske inte så konstigt att ett så sorgligt frö har börjat gro även hos dem, alla andra säger ju så.
Malin visste inte heller hur hon skulle komma vidare med sitt måleri. Att skaparkris och framtidstvivel kommer samtidigt är vanligt. De hänger egentligen inte ihop men det är på sätt och vis ändå naturligt. Det är i alla fall så att om det går bra i ateljén, man jobbar på med sitt måleri eller vad det nu är, så glömmer man lätt av allt annat. Arbetet är det väsentliga och det har en stark terapeutisk kraft. En bra dag i ateljén kan ersätta ett helt lass Novalucol och många psykologtimmar.
Så länge man är på en konstskola finns det många sätt att ta sig ur en skaparkris. Skolan vimlar av kamrater och lärare fulla av impulser, idéer och goda råd. ”Tänk tvärtom. Kolla den här boken i skolbiblioteket. Gör en teckning om dagen.”
-Vad tänker du på mest just nu, frågade jag Malin.
-På min gravida syster som har gått två veckor över tiden. Hur ska det gå för henne?
-Strunta i att försöka göra konst, gör nåt om henne.
-Jaa..?
Men hur skulle det gå för Malin? Jag försökte berätta för henne att jag trodde på hennes framtid. Men om hon inte gjorde det själv så spelade ju min tro inte så stor roll. Jag försökte också säga, utan att inge några skuldkänslor, att jag tror att man är skyldig sig själv att försöka göra verklighet av sina drömmar. Det är så vi blir människor.
Konstens värden är vaga och omätbara. Idag har konstens arena vidgats så mycket att nästan allt kan vara konst. Det innebär en stor frihet men också en stor osäkerhet. Man måste ha en mycket stark egen drivkraft och en bra inre kompass för att kunna orientera sig på detta vidgade fält. Man måste också ta reda på hur den professionella sidan av konsten fungerar. Och i sitt fria liv måste man faktiskt vara lite systematisk. Högskoleutbildning är också bra (fast jag har ingen och det funkade ändå för mig).
Konstmarknaden i Sverige är omfattande och omsätter väldigt mycket pengar. Det är långt ifrån bara på gallerier och museer som konst säljs. Auktionshusen, möbelvaruhusen och rambutikerna är storsäljare. Och det finns mer. Underligt nog är svenska konstnärer bara verksamma på en liten del av denna marknad. Konstnärskåren minskar. Konst kan spela en roll i varje människas liv. Men inte alla kan eller vill bli yrkeskonstnärer (tänk att jag skriver sådana självklarheter). Att det skulle utbildas för många bildkonstnärer är bara nys. Totalt 60-70 högskoleplatser per år, skulle det vara för mycket i ett civiliserat land som Sverige?
Det finns förutsättningar att bli yrkeskonstnär, att leva på sin konst. Antagligen är de inte sämre än att bli arkitekt, civilingenjör eller läkare. Svårt kanske, men inte omöjligt.
Peter Ekström